Det är pice of cake - sitter i soffan med fötterna på bordet, läser en tidning och dricker kaffe medan lilla bebis bus sussar sött i sin vagga. När lilla bebis bus inte sussar sött i sin vagga ligger hon på golvet och jollrar så glatt så glatt. Det är pice of cake!

Helt seriöst jag minns inte ens när jag läste en tidning sist. Inte heller minns jag när jag senast satt i soffan med fötterna på bordet och drack kaffe. Jag minns faktiskt inte ens när jag satt i soffan sist av någon annan anledning överhuvudtaget än att amma.

Jag kan däremot säga att jag varje morgon sätter på datorn för att i alla fall läsa nyheterna på Aftonbladet och varje kväll stänger av den igen - utan att ha hunnit läsa nyheterna. Jag kan också rabbla upp alla gånger jag satt på kaffe och något av följande tre scenarion infunnit sig; att jag glömt bort det och när jag väl kommit på det igen är det fyra timmar sedan kaffebryggaren stängde av sig - alltså sex timmar efter att jag satte på det där kaffet jag var så sugen på då. Eller att jag faktiskt hinner hälla upp en kopp som jag tre timmar senare hittar ståendes med kallt kaffe i typ badrumsskåpet eller nått. Men det vanligaste måste ändå vara att jag häller upp kaffe och sen sveper det. Med sveper det så menar jag så där som man gjorde på krogen för länge sen när man hade Tequila race typ - svepa fort som fan alltså - eller mer gapa jävligt stort och kasta in allt i koppen på en gång i en enda sväljning utan att varken känna smak eller konsistens. 

Lattemamma. De har det alltid så välstädat och rent också. Det har vi med! Men det är för att jag vill ha det så och då kommer på mig själv att så fort Agnes somnat å tar jag ett race, sätter på kaffe så det ska vara klart när jag är klar - börjar i vardagsrummet, viker alla filtar och lägger kuddarna rätt, plockar bort alla kräk handdukar, bär ut disk till diskmaskinen, sätter igång den och tar ett race i köket med dammtrasan, förbereder mellanmålet till de andra barnen. Oftast förbereds även kvällsmaten, in på toa och torkar av , fyller på toapapper och byter handdukar, tittar i farten på toaletten och funderar på om jag behöver använda den men tänker att det är inte panik än så jag tar ett race där nere först.

Ner för trappen, bäddar sängar, hämtar en hög skitiga kläder på var unges rum, tömmer tvättmaskinen och tumlaren och startar båda på nytt, viker tvätt och lägger in i garderoberna. In i badrummet och byter handdukar, fyller på toapapper och tittar igen på toaletten och känner efter men nä, jag klarar mig en stund till. Så är allt i sin ordning efter en snabb sväng med snabeldraken och jag ska äntligen sätta mig i soffan och vila fötterna en sväng, just som röven snuddar vid tyget hör jag hur Agnes vaknar och är hungrig, ni vet så där vrålhungrig som bara bebisar kan vara - hämtar henne och slår mig ner i soffan.

Just som hon har börjat äta inser jag att jag inte bara borde ha tittat på toaletten när jag var där inne och plockade, jag inser också att tv dosorna ligger utom räckhåll, att min mobil är kvar i köket, hemtelefonen ligger nere och kaffet som jag satte på innan jag började plocka nu har stått på så länge att bryggaren stängt av sig och kaffet har blivit kallt. Dessutom inser jag att jag har glömt att äta lunch. Att vara Lattemamma det är verkligen pice of cake.

Om man bara kunde lära sig att bara ägna sig åt kaffet och inget annat när lilla bebis bus sover...

...idag ska jag i alla fall bara ägna mig åt kaffe, lämnar huset och drar på bebis date inne i stan. Men jag har ju varit uppe sen 04:50 så allt det där som måste fixas är redan klart.

Ha en underbar dag gott folk och på återseende!

Vitchoklad kladdkaka

2 ägg
2 dl strösocker
150g smält smör
150g vit choklad
2 tsk vanilinsocker
1,5 dl vetemjöl

Vispa ägg och socker i en bunke. Smält smöret i en kastrull, bryt nechokladen och rör på svag värme tills att chokladen har smält helt - rör då ner i bunken. Tillsätt resten av ingredienserna och grädda sedan i ugnen på 175 grader i 15-20 minuter. 

Låt svalna, pudra med florsocker och servera med grädde, frukt eller bär och kanske lite riven choklad.

*yammi* 

Köttfärs med ädelost och Tagligatelle

Den godaste köttfärsen enligt mig, och enklaste att göra.

500g köttfärs
1 ädelost (jag brukar ha gräddädel från Kvibille)
1 gul lök
3 dl grädde (jag brukar ha lite mer för att det ska bli mer sås...:P)
salt & peppar

Stek köttfärsen, hacka löken och häll i. Dela osten i mindre delar och lägg ner den också, när all ost är smällt häller du på grädden och låter det puttra ihop ett par minuter, salta och peppra efter tycke och smak servera sen med pasta och en god sallad.

*mums*

Igår var en sån där underbar dag, en sån man bara vill ha om och om igen, helst varje dag.

Agnes vaknade på ett strålande humör. Tova vaknade på ett lika strålande humör och likaså Kasper. Till och med Kristoffer kom upp som ett litet solskensmoln. Vi åt frukost tillsammans och allt var bara så där underbart, ni vet som i en 50-tals reklamfilm där mamma bullbakare bara ler när hon torkar upp den utspillda mjölken och tar fram ny, så var det. Nästan så att fåglarna satt på fönsterblecket och sjöng för oss, en helt underbar start på dagen helt enkelt.


BILDKÄLLA

Hela vägen till skolan kvittrade Tova å Agnes jollrade i vagnen, det var så mysigt trots höststormen som ven kring oss och regnet som piskade oss i ansiktet. Efter en stund somnade Agnes i vagnen och Tova fortsatte kvittra på så glatt som gladaste lärka. En så underbar start på dagen!

Inte behövde jag hämta hem Tova heller för hon och en kompis gjorde sällskap. Agnes vaknade lagom tills att vi kom hem, lika glad som då hon somnade. Underbart!

Tova kom hem med sin kompis med samma solskenshumör som hon lämnade huset med på morgonen, de åt mellanmål, lekte och fikade hela eftermiddagen innan Is pappa hämtade henne, då hände något. Solen gick i moln och åskan började mullra. Tova blev sur och grinig, Agnes vände på en femöring och bytte sitt glada humör till ett gnälligt, skrikigt och ganska tråkigt för att inte tala om Kasper som blev blixten själv när läxorna kom på tal.

Tova och Kasper satte sig vid varsin dator och tjurade i kapp på varsitt våningsplan. Jag, med en tjurig Agnes på ena armen började med kvällsmaten, kände hur det glada mysiga sakta men säkert försvann ikapp med barnens tjurighet, det bara sakta rann av mig och förbyttes till samma tjurskallighet som de andra drabbats av. 

Böjer mig ned för att sätta Agnes i babysittern för att göra klart maten, just som jag sätter ner henne känner jag hur hela handen blir våt och klibbig och inser att det är blöjan som läcker, hon har just fyllt blöjan med en kubik skit, hon lägger en kaskad spya rätt ner i tröjan på mig och potatisen håller på att koka över ringer P och säger att han blir sen från jobbet. Då försvinner alla kvittrande fåglar från fönsterblecket och det känns helt plötsligt som om jag sitter i ett hörn av en grå cell på Bekomberga, likblek och svart av smuts, stripigt skitigt hår och gråter. Just så känns det och jag längtade ofantligt mycket efter en dusch, en kvart själv, en hel natts sömn, någon som vek min tvätt, någon som lagade min mat, någon som kunde ta en fight med barnen, någon som gjorde något hemma så jag bara slapp något en endaste dag.


BILDKÄLLA

Att ta fighten jag skjutit upp med Tova och Kasper var bara ett faktum - Tova skulle in i en dusch, Kasper skulle göra läxorna och det nu. Agnes skulle ha nya kläder, ny blöja och mat och det nu - samtidigt som maten började bli klar och jag verkligen skulle behöva om inte duscha så i alla fall tvätta av mig och byta kläder helst för en kvart sedan. Det var inte långt från tårar då och jag vet i sjutton hur jag klarade det men under vilda protester, tjurighet, suckar stånkande och stönande blev både Tova och Agnes rena, Kaspers läxor blev gjorda och vi fick mat i magen allihop innan P kom hem från jobbet, två timmar senare än vad han brukar och jag äntligen kunde ta en snabb dusch innan Agnes mat och sovklocka hann ringa och de andra två skulle slängas i sina sängar.

Jag älskar mitt liv men fy fan vad jag hatar det ibland!

Vet ni en sak?

Jag har känt mig lite "tvingad" att printa ner en presentation av mig, Tova och Agnes, jag hade som plan att göra det på resten av familjen också men hur krystat är det inte egentligen??? Nä, nu skiter jag i det och skriver så som jag brukar, från hjärtat, det som bara ploppar upp, just som det ploppar upp i mitt huvud.

Jag älskar mitt liv, min sambo, mina döttrar och mina bonussöner över allt annat, de är alla underbara på sina sätt och vis. Jag tycker om att vara Mamma, det är underhållande, mysigt och roligt. Jag tycker om när huset är fullt av folk, när barnen har sina kompisar här, när det hörs tissel och tassel från var och varannan vrå. Att höra springet av små barnfötter och skrattet när syskon leker och busar. Jag älskar det livet och allt som hör det till.

Men vet ni en sak??

Ibland då skulle jag lätt byta bort alla barnen och sambon också för den delen mot en kvart själv i duschen eller att få läsa en sida i en bok utan att bli avbruten om jag ens hinner sätta mig i soffan.

Ibland så undrar jag hur sjutton jag är funtad som har valt att leva ett liv med bonusbarn och ett eget barn och dessutom skaffar ett till barn. Ibland suger det verkligen både att vara Mamma och sambo men jag skulle aldrig vilja byta bort det, aldrig någonsin, inte mot någonting, inte på riktigt. Även om hela familjen vissa dagar är väldigt billiga.

Jag är ju trots allt inte mer än människa och jag blir också trött efter vaknätter, jag blir också sur och grinig på både barn och sambo, precis som de kan bli på mig, det hör till och jag tänker inte dölja det här när jag skriver för en sån dålig dag är just en så bra bloggdag – då får man ut allt och orkar vara den där Mamman man vill vara efter att ha luftat sina tankar och känslor, bara så ni vet älskar jag hela min familj även de dagar jag undrar vart ingen är som skulle hjälpa till med disken, varför ingen har lagt saker över allt när de bevisligen ligger just över allt och varför ingen plockar undan det för att inte tala om de dagar då ingen har lust att läsa läxor eller gå och lägga sig. Eller när ingen byter kläder femtioelva gånger just som man ska gå till skolan och sen skäller på mig för att jag tjatar, jag älskar dem, Tova, Agnes, Kasper, Kristoffer & P då också….

Nu tar jag en paus från bloggdesignandet ett tag, jag har ett par saker till jag vill fixa och ändra på men det förtar hela lusten att blogga när jag bara sitter och klurar på hur det ska se ut och vad som ska vara vart så nu tar jag en paus med det - bloggen får ändra sig allt eftersom - jag vill blogga!!

Grillad Baguette med salami, soltorkade tomater, pesto, röd lök och mozzarella.

1 hel baguette (hemmagjord, bake off, eller nybakt från ICA), dela den mitt itu och ha på vad du vill, jag bredde på pesto, la på salami, strödde över strimlade soltorkade tomater och röd lök - på med mozzarelal och in i ugnen på 200 grader i max 5 minuter.

Gjorde en sallad och vitlökssås som serverades till.

...varför lillfisen alltid vaknar just som man sätter ner baken i soffan, det slår aldrig fel! Inte det och att hon slår upp sina blå så fort man slår på vattnet i duschen eller tar första tuggan av maten, det slår aldrug fel. Undrar om de små har inbyggda sensorer, extrema luktsinnen och en inbyggd radar så att de ska kunna träffa mitt i prick varje gång...

Vår lillfis - Agnes är förövrigt en ganska bestämd och vaken tjej på drygt två månader. Sova är inte hennes devis - kanske just därför man blir lika förvånad varje gång hon inte sover längre än hon gör för man verkligen trott att men nu måste hon väl i alla fall...

...å nä, så blev det inte den här gången heller.

Men hon sover om nätterna och det får vi väl tacka högre makter för i alla fall.

Agnes är vårt enda gemensamma barn och fler blir det absolut inte! Hon är underbar på alla sätt och vis och värd varenda minut som gravid men jag vägrar vara gravid en edaste gång till i hela mitt liv!!

Graviditeten med Agnes var raka motsatsen mot den med Tova - jag mådde pyton, hade högt blodtryck och protein till och från hela tiden. Agnes var en vilde där inne så att mina revben överlevde är ett under för ibland kändes det sannerligen som om hon använde dem som stege för att ta sig ut på fel håll.

Inte hade hon stora planer på att vända sig nedåt heller utan hon låg på tvären tills att det blev prat om vändning, då vände hon sig nedåt men fortsatte träna karate där inne tills att hon kom ut.

Förlossningen var ungefär lika snabb som Tovas men tusenfalt mer intensiv - hade inga pauser alls mellan verkarna så jag hade en fyra timmars lång nära döden upplevelse där det kändes som om underkroppen höll på att separeras från överkroppen med en slö morakniv. Liksom med Tova hann jag inte få någon bedövning,båda gångerna kom narkosläkaren, med Tova började krystverkarna just som han kom så de blev inget med de då, med Agnes pep hennes sökare just som hon tvättat min rygg och direkt efter det började krystverkarna. Helt sinnessjukt och jag hade faktiskt sett fram emot att få föda med bedövning för en gångs skull men med världens bästa barnmorska gick det ändå, även om jag trodde jag skulle dö.

Hon är värd varenda sekund av smärta men jag gör verkligen inte om det igen, det räcker bra med de fyra barn vi har här hemma nu, det vill jag lova!

              

...det ska jag nu berätta. Jag heter om ni inte räknat ut det än, Cecilia Lindberg, jag är en just nu Mammaledig kvinna, tjej (!?) i mina bästa år som lever ett helt vanligt Svenssonliv med sambo, barn, bonusbarn, villa men inte VOLVO, inte ens körkort faktiskt, ute på landet någonstans i västra Sverige.

Jag har åsikter, tankar och funderingar om allt, eller i alla fall väldigt mycket, ibland kan jag hålla dem för mig själv och ibland kan jag det inte och då är det skönt att få skriva av sig - det är alltså därför jag bloggar - i mångt och mycket för min egen skull.

Min blogg handlar om allt mellan himmel och jord, om smått och om stort, personligt och opersonligt, allt du kan tänka dig så bara för att jag är mamma och älskar alla mina barn, biologiska som bonusar, så vill jag inte kalla det här en mammablogg - men det är kanske upp till er att avgöra så småningom.

När jag inte bloggar gör jag som de flesta andra, försöker få ihop vardagen med läxor, träningar. jobb, skola, nytta och nöje vilket ibland är en lätt match och ibland ett evigt pusslande för att få ihop alla delar. Men jag älskar mitt liv just nu så jag kan inte klaga på livspusslet jag till stor del själv valt att leva med...

...när jag hinner och alla bitar faller på plats, en sån dag då allt är lätt som en plätt så fotograferar jag, allt och inget, det är en av mina stora passioner, det och hästar. Både att åka ut till stallet och att gå en vända med kameran är för mig frihet, lugn och ro, som en oas mitt i allt kaos - min fristad. tyvärr hinns stallet inte med så ofta som jag ibland skulle önska men fotograferandet hinns med desto mer med fyra barn i familjen så alla foton jag lägger upp är tagna av mig - om jag inte anger något annat. Jag vill att ni respekterar att bilderna är mina och ägs av mig.

Jag håller just nu på att designa om den här bloggen för att den ska passa mig så många förändringar kommer att ske på kort tid men jag hoppas att du vill följa med på resan genom mitt liv från start här hos mig. Är du nyfiken på mitt idigare bloggande kan du kika in här - Ab imo Pectore. Är du mer nyfiken på mina bilder så kikar du istället in här En bild säger mer än 1000 ord, det är dessa två bloggar som nu ska bli en, här och nu.

...sakta men säkert börjar min blogg här ta form.

Nu var det snart en månad sedan jag skrev något och det börjar krypa i fingrarna, huvudet är fullt av ord som bara vill ut i skriven form här så snart, väldigt snart kan jag inte hålla mig längre utan kommer att börja skriva av mig här.

Håll ut - snart är jag tillbaks och det med dunder och brak!